Ja de är vad jag är, kan bara inte rå för det... Är hemma själv den här helgen, torsdag-söndag. Känns verkligen så konstigt att vara hemma själv, är absolut inte van vid det. Har alltid varit sån att jag oroar mig för människor i min närhet. Att nånting ska hända... Nu efter jag blivit gravid kan jag ju säga att jag är hopplöst orolig hela tiden. Nu då Christer ska vara borta i flera dagar är definitvt inget undantag. Tror jag har sagt till honom tusen gånger de senaste dagarna att jag tycker det är jobbigt att han ska åka iväg. Missförstå mig inte nu, jag unnar honom verkligen att åka iväg med sina kompisar och ha skoj. De är något dom gör varje år och verkar ha så skoj så det är klart han ska göra det. Men det stoppar inte mig från att bli orolig att nått ska hända. Det sista jag sa när jag pussade honom hej då var att dom skulle köra försiktigt och ringa mig då dom va framme. Fick nyss det efterlängtade samtalet och de första jag frågar är om det har gått bra att köra...Nä men då hade dom kört in en refug och bilen va ganska mycket sne... Japp nu vart jag ju lugnare! Fin start på den resan och på mina tankar... Det här kommer bli en lång helg.

Vill bara ha min älskling hemma istället...